Me and my broken heart

Idag var en bra dag. Det är nämligen såhär att jag har haft ett problem. Samma problem som Amanda (Cameron Diaz) har i filmen The holiday. Jag har inte kunnat gråta på JÄTTELÄNGE. Inte sen mamma blev sjuk för snart 2 år sedan. Jag har ”försökt” men nej, det har inte gått. Men sedan idag skulle vi till sjukgymnasten och jag tänkte att nu jäklar ska jag få börja träna igen och det är bara att träna upp knät men nej. Det blev något fel med tiden och han hade i alla fall inte tid då så vi skulle boka en ny tid och redan då började jag nästan gråta. Han kom med förslaget nästa torsdag men mamma frågade om han inte hade någon tidigare tid för jag har så fruktansvärt och jag bara satt där och tänkte nej, ska jag verkligen behöva släpa på kryckorna i ytterligare en vecka? Det var inte kul besked. Men vi fick tillslut en tid imorgon.
När jag kom tillbaka till skolan så fick jag äta med mamma eftersom att jag spenderat hela min lunch på vårdcentralen. När jag sedan skulle gå tillbaka till klassrummet. Dörren var öppen så jag såg in hela vägen nerför korridoren. Jag var bara 10min sen. Jag visste att alla skulle fråga hur det gick men jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville inte svara. Jag var fortfarande nästan gråtfärdig men lyckades hålla det nere.
När jag kom in i klassrummet så frågade ju alla som förutspått hur det gick. Jag svarade typ, det gick inte alls. Nej men det blev fel bara. Jag ska dit imorgon det spelar ingen roll. Men Felicia som satt bakom och inte Brevik hörde antagligen inte och jag orkade inte svara igen så jag fortsatte lyssna på min musik (från The fault in our stars) och tänkte att det skulle ge sig. Hon ger sig inte utan kommer fram, lutar sig över mig och då orkar jag inte mer. Jag bara släpper efter och låter tårarna falla. Spelar ingen roll om jag skämmer ut mig eller slösar lektionstid. Det kom bara. Det kom mycket också. Jag satt i korridoren och grät med alla mina kompisar runt mig mer eller mindre konstant i 45min. Det var inte bara det med knät. Det har hänt mycket i sommar. Även om jag träffat mycket släkt och varit i Stockholm, på så sätt har det ju varit bra men jag har nästan inte träffat några kompisar. Det var skitjobbigt. Om du vet någonting om det som kommer nu och tycker att jag är konstig/löjlig eller whatever så bryr jag mig inte. Jag har gått igenom ”ett breakup” som också varit jättejobbigt för mig. I’m not over yet. Men jag är på god väg. Det var därför jag grät. Och efteråt kände jag mig inte löjlig eller nåt. Jag kände mig stolt. Jag gick rakryggad med tårar kvar på kinderna genom teglahallen. Det kändes bra, riktigt bra.

Jag hade inte direkt någon bild att lägga in här men det fick bli den här från i våras när jag läste tfios för andra gången

IMG_5846.JPG

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s